Man har gett allt och har ingenting kvar, ingenting annat än hoppet och smärtan att ty sig till. Man gav så mycket av sig själv att man glömde vem man är, som om man tappade bort sig själv när man hittade honom. Och där står man, sviken och övergiven i ett mörker av ensamhet, med sitt hjärta i handen.
Vi brukade prata om framtiden som om den var vår och nu har jag fastnat i det förflutna för att det bara är där vi finns kvar.
Varje ben i min kropp värker
Du har redan släppt taget och gått vidare, för du blickar framåt nu och ser en framtid utan oss och ditt hjärta går inte ens sönder längre. Medan jag har klamrat mig fast vid resterna av oss samtidigt som hela mitt liv faller isär. Hoppet andas i takt med varje andetag jag tar, fastän varje andetag smärtar och varje ben i min kropp värker, men jag kan inte ge upp det och jag kan inte erkänna mig besegrad av smärtan heller.
Man vill alltid bli lagad av den som tog sönder en
Och bara för att man andas betyder det inte att man lever men att älska dig känns lika självklart som att andas och jag hade aldrig känt mig så levande som jag gjorde med dig. Problemet är att man alltid vill bli lagad av den som tog sönder en, för det som blev över av ens hjärta tillhör fortfarande honom. Han som har blivit ens plåster, samtidigt som han river upp ens sår. Han som har blivit ens näring samtidigt som han bryter ner en. Och även om man vet att han aldrig kommer att kunna göra en hel igen, slutar man aldrig hoppas.
Eller det är så det känns i alla fall.
Men alla hjärtan måste gå sönder ibland och alla hjärtan läker, tillslut. Och ibland måste man fortsätta att andas även om det känns som att man dör inombords.
Av: Evelina Carlson
Läs även: "Jag är aldrig svartsjuk"– en ren lögn om du är kär på riktigt