”Jag blir aldrig svartsjuk”. En mening som provocerar mig något helt otroligt, för det är en ren lögn – om du verkligen är kär.
Är du kär på riktigt sticker det lite i ögonen ibland, så är det bara. Det kan handla om personen som alltid gillar din partners bilder på Instagram, kollegan din partner alltid jobbar sent med eller kompisen du tror har känslor för din partner – små saker som kanske är riktigt löjliga egentligen, men sticker lite i ögonen.
Du kanske håller det för dig själv, men det känns ändå lite jobbigt, innerst inne.
Har du varit riktigt jävla kär så vet du vad jag menar.
Att vara lite svartsjuk är naturligt, det är som en allergisk reaktion av kärlek. Det visar bara att du är rädd för att förlora din partner. Något som borde ses som något fint.
Trots det vill ingen kalla sig svartsjuk. Något som är ren idioti, enligt mig.
Är du inte det minsta orolig över att din partner ska träffa någon annan – ja, då är det något som fattas. Då kanske du inte är sådär kär som du försöker intala dig att du är.
Hade inte min partner visat någon svartsjuka över huvud taget hade jag tänkt "är inte han kär i mig?", något jag tror alla gör – men ingen riktigt vågar erkänna.
Svartsjuka är fult om det går för långt, det är allt annat än okej. Men handlar det om några extra frågor, lite irritation eller bara nyfikenhet – vad är det att ogilla? Det handlar ju bara om kärlek, rädsla, oro. Tre känslor vi inte kan kontrollera.
Och nej, att vara svartsjuk innebär inte att du inte litar på din partner. Inte över huvud taget. För det spelar ingen roll om du litar på din partner – för kan du lita på hens känslor? Nej. Det kan du faktiskt inte.
Kärlek är läskigt, för vi kan inte styra över våra känslor.
Vi är rädda för att vår kärlek ska hitta kärleken, i någon annan – därför är vi svartsjuka. Det är inte konstigare än så.
Vill du läsa mer om relationer? Läs även den här krönikan.