Jag är på väg hem. Jag vet först inte varför, men jag har en klump i halsen. Mina skor klackar mot asfalten och jag får nästan huvudvärk av slagen. Jag känner mig skör.
Jag har haft en trevlig kväll med en av mina kompisar. Vi pratade i timmar. Vi skrattade. Vi hade roligt. Men jag har ändå en märklig känsla i kroppen. Det är något som liksom gnyr inom mig. Något som skaver på skrattet.
Klumpen letar sig nu ner mot magen och jag förstår plötsligt. Det var det där hon sa. Klumpen i min mage består av hennes ord – och nu slår de mig inombords.
Jag känner mig lite sämre än jag gjorde innan vi sågs.
Du har säkert träffat henne. Hon, du vet, som är bra på att ge dig skuldkänslor. Hon som är skicklig på att väva in elaka kommentarer i ett snällt sammanhang. Hon som verkar bli lite lättad när du möter motgång.
Efteråt står du där och känner dig inte alls glad över komplimangen du fick, för den kom ju med en påse skit. ”Varför sa jag ingenting?” och ”hur kunde hon säga så?”. Frågorna får dig att koka av ilska.
Ändå fortsätter du träffa henne. För man lämnar ju inte en vän.
Eller?
Hon kanske ofta får dig att skratta. Hon kanske hittar på roliga saker ni kan göra ihop. Hon kanske skickar världens gulligaste sms.
Men hon är inte din vän.
För en vän hyllar dig. En vän stöttar dig. En vän skulle aldrig säga något till dig som hon vet kan skada.
En vän tror på dig när du inte gör det själv. Hon får dig att skratta med hela kroppen och hon dansar barfota med dig när dina klackar gör för ont.
Det sägs att en sann vän är en sällsynt fågel. Håll hårt om dem. Men låt de andra flyga iväg.
<img src="http://31.media.tumblr.com/3142bf098b9c0e3b1176d06882f9e674/tumblr_inline_o14akxkFDr1rbg6n0_500.gif" width="100%" />
Vill du få din krönika publicerad på Modette? Skicka in den tillsammans med en bild på dig till redaktionen@modette.se.
Läs ävenVarför blir ni män så kränkta? Snälla hjälp mig att förstå