Jag hörde skrik. Såg blåljus. Såg er. Demonstrationen var över, då såg ni er chans.
Jag speglade mig en extra gång innan jag gick från jobbet – ser jag ut som någon ni kommer ge er på? Kommer jag komma hem hel i kväll?
Jag pratade med en nära vän, hon sa att hon inte vågade gå ut. Hon bad sin mamma stanna inne – för i tider som dessa är det inte läge att gå ut.
Vi var rädda.
Jag pratade med pappa i telefonen medan jag gick till tåget, för säkerhetens skull. Jag betedde mig som att klockan var tre på natten fastän klockan bara var fem. Jag gick snabbare än vanligt – för att jag inte ville stöta på er.
Vad var vi rädda för? Jo, vi var rädda för dig.
Vi var rädda för dig som stod på Norrmalmstorg med en Sverigeflagga i handen, dig som kom springande upp på Hamngatan för att ge dig på människor med utländskt utseende. Vi var rädda för dig, du som visade noll respekt för mänskligheten och hundra procent för ondskan. Det var dig vi var rädda för.
Du gav dig på människor för att du har fått nog. Du säger att du har fått nog av alla trakasserier mot kvinnor, att du har fått nog av våldtäkter. Du säger att du vill skydda kvinnor. Trots det gör du så att vi får ytterligare en anledning att var rädda.
Du säger att du har fått nog – DU har fått nog.
Men du bryr dig inte ett skit om oss, oss det faktiskt drabbar. Du använder bara det som ursäkt. Du använder oss för att få utföra de vidriga handlingar du gjorde, eller ville göra.
Du säger att du slåss för mig. Men du slåss fan inte för mig.
För nu har du gett mina föräldrar en till anledning att vara oroliga när jag går hem själv på natten. För dem jag är räddast för att se på Sergels torg en fredagsnatt är er – du och dina så kallade Sverigevänner.
Vill du få din krönika publicerad på Modette? Skicka in den till redaktionen@modette.se.